Mitt i protessamtalet i bussen påväg hem skulle Linnea berätta om hennes mystiska dröm...

Linnea: Han ville att jag skulle rita något på hans rygg...
Julia: Okej...?
Linnea: ...och så gjorde jag det!

...följt av ett oändligt långt asgarv. Inga människor förstår sig på oss, protesbrorsan, men vi håller ihop!